Man får nöja sig...får man?
Jag skulle gifta mej med en bonde och få åtta barn. Gno på en bondgård med alla de slags djur... ja, det skulle jag Jag gifte mej med en markanläggare, sedermera egen företagare, fick tre barn. Byggde hus på landet (som vi ritat själva) och skaffade oss två till åtta katter.
Jag skulle bli vildmarksveterinär (ja, jisses) när jag var liten. I yngre tonåren har jag en ritad bild på mej själv i dagboken, som en stor och firad rocksångerska Jag hamnade som undersköterska inom äldrevården/demensboende. Står även och uppfyller tonårsdrömmen om min rockstjärnestatus, med viss tveksamhet idag...
Jag skulle aldrig bli som mina föräldrar. Jag skulle aldrig skilja mej och mina barn skulle få äta godis när dom ville och vara uppe hur länge dom ville. Jag skiljde mej från mina barns far och plågar mina barn med lika många tokregler som mina föräldrar hade mot mej...Men dom har aldrig fått utegångsförbud iallafall, som jag fick. Och dom har aldrig få se mej förvandlas till någon annan när jag druckit... Det tänker jag inte utsätta dom för...
Jag skulle aldrig anpassa mej efter någon eller något som jag inte själv ville eller kände för. ... men barnen kom, och för dom utplånar man sej emellanåt för. Som fru passade jag aldrig, men försökte vara som en sån ska va... Katastrof...
När jag blev stor skulle jag veta. Veta vem jag var. Vart allt kom ifrån. Vart allt återgick till. Mitt sökande skulle äntligen hittat sin rätta brygga att stanna till vid, för att sedan, med min värdefulla last, segla vidare ut mot nya oceaner. Jag börjar förstå min sanning. Problemet är bara att hitta den där förbannade bryggan där jag kan få lasta på den, så jag kan få styra mina segel dit jag vill.
Men än så länge får jag nöja mej med att vara strandsatt, och det är väl ganska okej... bara jag får vara landkrabba vid havet... så jag inte glömmer....
Fri vers
av
Howlit
Läst 348 gånger Publicerad 2006-10-27 08:39
|
Nästa text
Föregående Howlit |