Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Ett svagt försök. Ett försök till att beskriva en slags osynlighet. En Osynlighet som är min vardag.


Jag sitter och gråter ensam i ett hörn.

Jag sitter och gråter ensam i ett hörn.
Ingen ser mig, men alla tittar.
Ingen tilltalar mig, men alla pratar.
Ingen hör mig, men alla lyssnar.
Ingen är med mig, men alla är tillsammans.

Jag sitter och gråter ensam i ett hörn.
Ingen ser mina tårar när dom rinner ner.
Ingen tröstar mig när jag behöver det.
Ingen hör när jag skriker av smärta.
Ingen vill veta av när blodet som droppar.

Jag sitter och gråter ensam i ett hörn.
Ingen ser att jag inte mår bra.
Ingen hjälper mig då jag ramlat.
Ingen hör besvikelsen jag har i rösten.
Ingen fattar att jag snart hoppar.

Jag sitter och gråter ensam i ett hörn.
Ingen ser att jag vill ha en kram.
Ingen bjuder på en enkel cider.
Ingen hör att jag vill va\' med dig en dag.
Ingen får jag kyssa av en egen vilja.

Varför måste jag sitta här ensam?
Varför kan det inte vara som innan?
Varför var du tvungen att såra mig?
Varför lämna\' du mig mitt på gatan?
Varför duger jag bara vi ett enda tillfälle?
Varför kan du inte svara på mina frågor till dig?

Varför, Ja varför duger jag bara till att bli utnyttjad ?




Fri vers av Ximester
Läst 705 gånger
Publicerad 2006-12-04 19:35



Bookmark and Share


    Pleant
Sorligt.... Och jag vet vad du menar. Känner det själv varje dag. Fast ibland kommer det en person och hjälper en. Till slut blir alla räddade.
2006-12-04

    Psygirl-or not
underbart skrivet om hemskt innehåll... förstår på sätt och vis osynligheten men ändå inte till fullo... men du beskriver den bra... så man verkligen förstår..
2006-12-04

    Camillaa
sorgligt.
/ C
2006-12-04
  > Nästa text
< Föregående

Ximester
Ximester