I förstämning fortgår mitt liv
toner i moll hänger tunga som tovor i håret
och stämmor i melankolisk symbios
som blir till dimma framför söndergråtna blå
förhindrar mig att lämna dig

Allt jag rör vid blir vemod
Du förblindar
förbryllar med ditt varande
Jag kommer inte vidare
för jag älskar dig så
kan inte leva med dig
och jag kan inte lämna dig

Har jag inte redan drunknat i tårar
redan fallna men torkar inte
alldeles slut - orkar inte
och detta sinne omhöljt i mörkt
stänger mig inne
håller mig fast

Och jag kan aldrig lämna dig