Jag minns dig,
i soffan framför TV:n

Jag på balkongen
rökte i rusket,
och bakom glas
ditt ansikte

Skratt och förvåning
spelade i vågor
din mun, dina ögon,
i en egen musik
bakom glas

Jag ville brista av ömhet
som jag sedan gjorde

För alltid kvar på balkongen
med dig bakom glas,
ljudlös utan kontakt.
En bild av både himmel och helvete.

och all den längtan ett hjärta
nästan inte kan rymma

Hur lär man sig leva
i tomrummet efter
en sådan ömhet




© Anders Bek, 29/12 2004