Sitter på bänken
och stirrar
på den elakartade
cystan

Åh vad den hatar
att vara en del av mig

Hur den sträcker sig
in mot mörkret
där den har
sin fridens gömma

Dess osynliga svärta
är en målad bild av ett inre

Sakligt den kväver
sig själv
i de tomma delarna
som
ligger bakom en

Och längtar
till dagen då vi dör

Som om solen sjönk
flera steg
längre till sin sista dag
då inget är kallare
än den döda
trädgården

Som han själv skövlade
innan sömnen