Endast den ensamma gungan, är friad från sin skuld...
Vinden dansar kyligt
med den trasiga gungan
som du hänger livlöst
dinglandes i
Ni vet, där i den
ensamma parken
Nu blev du sedd
bara det att, det var
en aningens försent
för hålet i marken
grävdes dagen
då du grät
Där i den
ensamma parken
Så nu bär Vi alla
skulden
för att ingen
vågade se
det som skedde
Där i den där stillsamt
ensamma parken
Och nog torkar många
det osynliga blodets samvete
som tydligt syns
i deras skuldfyllda ögon
av att ingenting ha gjort
för att hindra
Där i den sorgset
ensamma parken
gungar ingen
mer