I.
Med vilken lätthet gubben ljög!
Stadig i rösten och utan att tveka
påstod han att dom bara var vänner.

Det var ungefär samtidigt
som grannen råkat försäga sig.

Det var ungefär samtidigt
som hon upptäckte dom där blåmärkena,
som såg ut precis som sugmärken,
på hans bröst.

Med vilken lätthet hon ljög, hon också!
Stadig i rösten och utan att tveka,
låtsades hon tro gott om honom.


                       II.
Gubben var tondöv för behovet,
hörde inte den molande sorgen,
längtan som gnagde.

Och när hon försökte förklara
konstaterade han sorgset:

-Det är ju tråkigt att det ska kännas så för dej, väldigt tråkigt!

Han varken såg eller rörde vid henne, när han sa det,
bläddrade bara vidare i sin tidning.


                        III.
Hela kvällen hade hon försökt att få igång ett samtal med gubben.

- Du behandlar mej som om jag var osynlig!

- Varför så arg? Det verkar nästan som om du trodde,
att det var nånting riktat mot dej.

- Om det ändå vore så väl!

- ...


                         IV.
Det hade blivit väldigt tyst i huset.

Ibland slog gubben på teven,
och på natten hände det att han snarkade.
Dessutom gick brandlarmet,
när han glömt kaffekannan på spisen.

Eljest var det tyst.


                     V.
Afasi -
oförmåga
att prata och kommunicera.

Den legitimerade läkaren undrade
hur länge gubben
haft dessa symtom.

Hon tittade ner i golvet,
klöste sig nervöst på armen.
Vad skulle hon svara - egentligen?