Döden synes mig så fjärran
här i livets nakna sköte
ändock hör jag där i vinden
hur han viskar om vårt möte
hur han blidkar och bevekar
med en röst som vill förföra
och jag stannar upp och tvekar
lyss till orden i mitt öra
stunden brinner i mitt hjärta
som om vore det en saga
plånar ut min sorg och smärta
som om vore det magi

Säg hur kan jag frukta Döden
när han lovar mig försoning
giver som en nådegåva
platsen i sin varma boning
evig vila skall jag njuta
sova trygg där vid hans sida
inga tårar skall jag gjuta
inga strider skall jag strida
stunden brinner i mitt sinne
som om vore det en saga
och jag spar den i mitt minne
Dödens väna poesi