En gång trodde jag på allvar
att jag var prinsessa
Jag var så säker att det inte
fanns någon som kunde
säga emot
Jag var prinsessa saknad
och kanske till och med
bortrövad

Min far var kungen och
drottningen var min mor
Ibland drömde jag om slottet
med en hög häck runtom
slottet med alla tinnar och torn
Vackert var det
hela kungariket var vackert
Vackra människor goda som få
vacker omgivning
ingenting saknades

Sanningen var den att prinsessan
saknade
sin far och mamma såg hon sällan
Hennes kungarike var skogen
sjöarna och bergen
Hundarna hemma på gården hennes
förtrogna de som aldrig svek
Hennes sal där hon var prinsessa var
skogsgläntan ute i skogen
bland de vita små skogstjärnorna
i det mjuka sköna gräset
De vilda djuren som alltid välkomnade
om än lite skyggt men ändå

Hon somnade var kväll med en liten
bommullstuss av sin mammas parfym
så hon åtminstone skulle ha hennes
doft nära
Far visste hon inte vem det kunde vara
Hennes minne av mor bestod av avsked
åter avsked
Prinsessan grät var kväll och ställde
frågor som aldrig blev besvarade
Men bara inom sig själv undrade hon...

En prinsessa är väluppfostrad