I en grotta så mörk och isande kall, satt ett troll ensamt med sitt burriga hårsvall, vred sina knotiga händer och frös, sorgen ur hans ögon likt lyktor lös

Med dystert sinne över att vara så tovig och ful, var trollets liv allt annat än jättekul, ensam satt han i världen utan någon han kände, med sorg som likt smärtsamma sår brände

En längtan så stark efter vänner och skratt, ville bort från ensamheten som gjorde honom matt, hitta någon som kunde se förbi hans toviga päls, och visa vägen till ett liv där allt rullar som på räls

När trollet klev ut från grottan alla alltid flydde, visade tydligt att de hela hans väsen avskydde, såg enbart hans klor och knotiga kropp, päls drypande våt av grottans fuktiga dropp

Så plötsligt en dag solen valde att titta in, där stod en flicka likt en ängel orädd och fin, strålade med lockar av renaste guld, oförstörd och helt utan elakheters skuld

Hennes ögon likt diamanter glittrar, skrattar och ler, med ett leende tar hon trollets hand och honom ber: \"Snälla, lämna nu ditt dystra hus, följ med mig ut i livet och i solens varma ljus\"

Flickans mod skänker trollet hopp om en bättre värld, att man även som troll får känna sig viktig och önskvärd, en plats där varje väsen har skönhet både utanpå och inuti, och alla väljer att se den inre själens vackra magi