jag drömmer att jag voltar med bilen
och tänker
när jag stirrar på han som sitter bredvid

att fan, vad onödigt det här är

och tiden
verkar stanna upp

verkar frysa fast
i det här ögonblicket



¤



julen har passerat som den ska
och jag tar mig
till kristianstad

staden ingen älskar
staden som inte älskar någon

för att koppla bort allt ett tag
men hamnar

på tåget till köpenhamn
och den spillande neonen
som gröper ur närvaron

som levererar lösningar och flyktvägar
i form av kapslar
och hårt packade paket

och fyra nervösa killar som väntar på
telefonsamtalet och mötet;

tittar på mobilen
dricker öl
tar det jävligt cool, för det här
är ingen jävla lek


och hjärtklappningen sen
ett svagt leende
och det finns nästan ingen tull alls
mellan sverige-danmark



¤



jag sitter
i en revolverkula
med fyra däck

en svag feber kysser min panna

jag minns dina läppar,
hur ett leende
från dig

gjorde mig till en annan man


och den här kulan
sliter sönder landskapets knäskålar




någonstans smäller fyrverkerier
och river hål
i en svart natthimmel

nollsju dör

nollåtta trampar in med glittrande regn
och aska

ett nytt år ska in
ett gammalt ut


alla år som tagit slut, som ligger begravda
i våra hjärtan
försvinner aldrig, de finns alltid kvar
säger någon

och jag hoppas hon ljuger
men det brukar de göra,
människorna

precis som jag



¤



och kanske var drömmen om oss två
den mest smärtsamma


och det är alltid den drömmen
som lämnar ett leende
när man vaknar

som verkar håna
verkligheten



¤



jag är på tre olika ställen samtidigt;


¤ EN BIL som voltar,
ett fruset ögonblick uppochner,
vi kom nånstans ifrån, vart vi är på väg nu
vet ingen, jag drömmer tror jag
eller kanske stannade jag bara,
för evigt, kanske



¤ PÅ ETT TÅG där hundarna plötsligt
spänner kopplet och får vittring,
jag kan inte andas
jag kastar bort mitt liv här och nu
snaran dras åt och alla människor, gud
de kommer bli så besvikna
på mig



¤ I EN REVOLVERKULA som verkar
färdas inåt
till själva landskapets hjärta,
som ska få det
att explodera



¤



och allt jag tänker
allt jag vet

är att
kanske
kanske
kanske
var det inte onödigt

utan bara

förjävla synd alltihop