När jag vaknade var det alldeles mörkt utanför fönstret vilket knappast förvånade mig - solen försvinner ju på några korta minuter i Sydeuropa.

Jag låg kvar en stund på sängen och övervägde att klä av mig och lägga mig för natten. Men magen hävdade med ett högljutt kurrande att den inte skulle ge mig en lugn stund om den inte fick en rejäl middag först.

Motvilligt gick jag upp, tände takljuset och tittade mig i spegeln. Precis som vanligt när jag sov hade mitt hår ställt sig på ändan och jag såg ut som ett efterblivet piggsvin.

Schampo som doftade apelsin fanns i badrummet och även en magnifik hårtork som säkert vägde ett par kilo. Väsnades gjorde den också, men så här tidigt på kvällen borde brummandet knappast störa någon i närheten.

Nykammad och med nyborstade tänder gick jag ner till receptionen. Den unga flickan som checkat in mig hade tydligen slutat för dagen för bakom disken satt en äldre, skinntorr herre och Läste Corriere de la Sera. På hans näsa vilade ett par guldbågade glasögon med halva glas, vilket gjorde det enkelt för honom att betrakta mig över dem.

Han log vänligt och frågande.

”God afton”, sa jag, ”jag undrar om ni kan rekommendera en trevlig men inte alltför dyr restaurang här i närheten.”
Mannen sänkte sin tidning, kastade en snabb blick på sitt armbandsur och sa:
”Ni får gärna äta här hos oss, Signor, och jag är övertygad om att ni inte får en godare måltid till så lågt pris på annat håll.”

När jag nu beslutat mig för att gå upp och äta min första middag i Florens verkade det lite trist att inte lämna hotellet. Men å andra sidan föreföll det oartigt att säga nej. Och eftersom jag skulle bli kvar i Florens i minst en vecka skulle jag ju få många chanser att kolla upp stadens restauranger.

”Tack, gärna”, sa jag, och belönades med ett vänligt leende innan mannen mödosamt reste sig från stolen. Med glasögonen kvar på näsan haltade han igenom den blygsamma receptionen och tände takbelysningen i ett intilliggande rum.

”La Restaurante” sa han stolt och visade in mig i en liten lokal som var möblerad med fyra bord och sexton sammetsklädda stolar. På väggarna hängde gulnade kopparstick i flagnande guldramar och det ojämna golvet täcktes av en matta som föreföll att en gång ha haft ett mönster i lila och svart.

”Min hustru kommer om ett ögonblick, får jag kanske fresta med en liten Grappa medan ni väntar?”
”Tack, gärna”, sa jag igen, trots att jag helst hade velat kunna backa livet, som en film, men på rätt ställe besluta att gå till sängs i stället för att äta.

Mannen haltade fram till det av borden som stod närmast fönsterväggen och drog inbjudande ut en stol åt mig.
”Har ni gjort er illa i benet”, frågade jag när jag satte mig ner.
”Ett minne av kriget, Signor, billigt i jämförelse med vad många andra drabbades av.” Han sa meningen närmast mekaniskt, som om han sagt den hundratals gånger tidigare.

”Har ni några engelska tidningar”, frågade jag och han svarade ”Visst, men de är säkerligen flera dagar gamla. Vi har så sällan utländska gäster.”
Han återkom efter någon halvminut med två närmast sönderlästa dagstidningar och ett glas med en glasklar dryck som jag förstod var Grappa.

En gång tidigare hade jag haft ett glas Grappa framför mig, men då smakade jag aldrig på innehållet. Nu stod han kvar vid mitt bord med en kristallkaraff i händerna och tittade förväntansfullt på mig.
”Jag vill gärna höra ert omdöme”, sa han. ”Vi gör vår Grappa själva och är faktiskt ganska stolta för den!”

Jag lyfte glaset mot det sparsamma ljus som trängde igenom opalglaset på tre taklampor i vad jag tror var i tidig jugendstil.

Drycken var simmig men det var inte det jag tittade efter. Det enda som intresserade mig var att se om glaset var ordentligt diskat vilket det var och jag kände mig ganska skamsen när jag förde det till läpparna för att smaka.

Av den råa doft av alkohol som steg upp i min näsa och nästan fick mina ögon att tåras fanns till min förvåning inga spår i drycken. Istället var smaken rund och len som en... som en... ja, som en barnakind.

”You like”, sa mannen med ett tonfall som gjorde orden till ett påstående.
    ”Mmmm”, tillstod jag förnöjt, ”doften skrämde mig men smaken är verkligen god.”

”Jag ställer karaffen här, ta gärna mer om det smakar”, sa han och ställde en halvfull karaff i slipat kristallglas på bordet framför mig. Precis när jag tänkte tacka nej fick vi sällskap av en liten gumma som måste ha varit den person som gjorde att någon skapade uttrycket ”pepparkornsögon”.

”Min hustru Magdalena”, sa mannen stolt. ”Hon har studerat vid universitetet i Bologna och kan mycket mer om allting än jag.”
”Bry er inte om Giacomo”, sa Magdalena på oklanderlig engelska. ”Så där säger han bara för att göra mig generad, men det har han inte lyckats med på många år.”
Giacomo skrockade förtjust på sin väg tillbaka till receptionen.

Magdalena tittade på mig.
”Ni måste vara Signor Mossberg från Sverige som skall stanna i åtta dagar. Välkommen hit skall jag väl säga. Giacomo och jag driver det här lilla hotellet tillsammans med våra svärdöttrar, Giselle och Renata. Tyvärr hade vi stängt köket för i afton, så menyn är en smula begränsat.”

Samtidigt som hon talade dukade hon upp med glas och bestick och en kritvit linneservett framför mig på bordet.
”Ni kanske vill föreslå någonting”, sa jag lydigt.
Hon log.
”Er mor skulle varit stolt över er”, sa hon.

Åldersmässigt kunde hon själv ha varit min mor. Hon var säkert ett gott stycke över sextio år och de pigga ögonen log mot mig från ett ansikte som pryddes av hundratals klädsamma rynkor. Håret som hängde fritt var tjockt och gråvitt och räckte ett gott stycke nedanför den plats där hon, ett okänt antal år tidigare, haft sin midja.

”Då föreslår jag att vi börjar med en ljummen sallad med sardeller, kapris och nykokta ägg”, sa hon och jag nickade bifall. Ljummen sallad, det hade jag aldrig ätit tidigare, och inte sardeller heller såvitt jag kunde minnas.
”Efter det något mättande, kanske en hemmagjord valnötspasta med husets egen sås, gjord på färska grönsaker och dagens kött, avredd med syrlig grädde och kryddad med nyplockad dragon och oregano”.

Elaine och jag hade svurit dyrt och heligt att aldrig mer äta pasta efter fjorton dagars helpension på ett billigt turisthotell i Riccione några år tidigare. Där serverades pasta till varenda måltid, ständigt tillsammans med såser som ofta såg olika ut men alltid smakade precis likadant. Men detta lät onekligen spännande.

”Vad är dagens kött”, frågade jag för att visa att jag var uppmärksam.
”Det vill jag gärna att ni skall gissa”, sa hon och glittrade retsamt med pepparkornen. ”Gissar ni rätt så bjuder vi på desserten”, fortsatte hon utmanande.

Nä men stopp nu, tänkte jag! Gissa? Det kan ju vara häst, åsna, känguru, björn eller vad tusan som helst!
Jag vill veta vad jag äter.
Jag avskyr kastruller och grytor som innehåller blandningar som jag inte kan identifiera.

Jag erinrade mig hur jag en gång just i Italien, av ren artighet, ätit en förrätt som var obehagligt lik sylta - en maträtt som jag möjligen kan förmå mig till att inmundiga under direkt vapenhot. Den gången hade jag dessutom drygt 39 graders feber, vilket inte ökade mitt välbefinnande när jag fick veta att jag just intagit ett färserat gristryne.

Men de där jävla pepparkornsögonen!
Och hon kunde ju ha varit min mamma.
Och om jag tog ytterligare ett glas Grappa först.
Och om jag åt bara lite, lite varmrätt och extra mycket dessert, som jag ju dessutom kanske skulle slippa betala.

Jag sträckte mig efter glaskaraffen och kände modet växa i mitt bröst.
”Okej, jag antar utmaningen”, sa jag samtidigt som Magdalena bestämt lade beslag på den karaff som innehöll det simmiga fundamentet för min djärvhet.
”Låt mig föreslå ett par goda viner istället”, sa hon med ett närmast moderligt tonfall. ”Grappa nu gör bara att ni inte kommer att uppleva de subtila nyanserna i smaken”.
Nej, just det tänkte jag sorgset och följde henne med blicken när hon med flaskan i famnen tågade ut mot köksregionerna.

Tidningarna visade sig mycket riktigt vara drygt veckogamla och erbjöd ringa tröst. Jag kom på mig med att känna mig som om jag satt i väntrummet hos en tandläkare, hela tiden mumlande för mig själv: ”Det är ingenting att vara rädd för, om en halvtimme är det över, det är ingenting att vara rädd för, om en halvtimme är det över.”