Från den utmattade kvinnan på sängen i vårt rum fick jag ett tacksamt leende när jag överlämnade medicinen.

”Men du måste försöka äta något, också”, sa jag. ”Tala inte om mat, då dör jag”, sa Elaine plågat men jag var envis. ”Något måste du äta, annars dör du säkert.” Det var tyst ett tag innan Elaine sa: ”Ja, kanske lite soppa, om du kan ordna det.”

På detta och flera andra italienska hotell jag gästat är man ytterst ovilliga att servera mat på rummet.
Jag ringde trots allt ner till receptionen, där portieren gudskelov kunde lite engelska.
”Unfortunately, my wife is ill and can not join me for dinner. Is it in any way possible to have a bowl of soup sent to our room?”
”Certainly, Mr Mossberg! I’ll ask the maid to bring it to you in a few minutes!”

Hade jag nu varit uppmärksam så hade jag tänkt på att ”maid” betyder ”städerska” och det borde ha väckt mina misstankar.
Men nu blev jag både road och förvånad när jag öppnade dörren för en liten vänlig dam som naturligtvis räckte mig en tvål.

Ofrivilligt fnittrade jag till och sa:
”No, no, we mean soup to eat” och samtidigt som jag sa det ritade jag med pekfingret konturerna av en tallrik och en sked på dörren, grep den osynliga skeden och öste med den in inbillad soppa i munnen.

”You know, soup!, avslutade jag leende.
”Si, Signor!”, sa hon med ett förklarat tonfall och försvann. Men min bristande teckningsförmåga drabbade mig på nytt.

Två minuter senare knackade det åter på dörren,
Utanför stod den lilla damen med en djup tallrik och en sked på en bricka där det också stod en mimosakvist i en liten vas.
I den djupa tallriken låg tvålen.

Jag suckade djupt och gick ner till restaurangköket där en engelsktalande fransk chef fixade ett fat champignonsoppa på ett ögonblick. Jag bar upp den till rummet till en hustru som sov djupt.

Jag hade inte hjärta att väcka den utmattade varelsen. En dunlätt pläd fann jag i en garderob, den bredde jag över henne och rusade sedan ner till restaurangen. Där möttes jag av meddelandet att marknadsdirektören inte haft möjlighet att vänta men att middagen, liksom hotellvistelsen, naturligtvis var betalda.

Exotiska händelser, ja visst, men man får ju vara ganska surmulen för att skylla sådana händelser på en charterarrangör.

För att få vettiga svar på frågan vad charterturisterna saknade gjorde jag en snabbutryckning till Torslanda flygplats. Där frågade jag, under en hektisk helg, ett par hundra utresande och hemvändande resenärer om det var något i arrangörens utbud som de saknade .

Trött men triumferande återvände jag till reklambyrån med en lista som upptog flera hundra förslag på hur man kunde göra en charterresa mera prisvärd, spännande och bekväm.
Den listan decimerade vi kritiskt tills den bara innehöll idéer som vi ansåg borde vara någorlunda allmänt uppskattade, möjliga att åstadkomma, roliga att informera om och - inte minst viktigt - billiga.

På dessa idéer byggde vi en marknadsstrategi som vi kallade ”Tioprocentig tillväxt, hundraprocentig lönsamhet”.
Själva reklamkampanjen gick ut på att man skulle resa med den här arrangören om man vill se ”extra många glada människor omkring sig”, en eufemism för att det skulle vara trångt i flygplanen.

Skälet till att de var så glada, utlovade vi, var att man hos just den här trivsamma arrangören nu fick många fler festliga upplevelser för samma låga pris som tidigare. En av våra geniala idéer var, minns jag, att alla resenärer skulle få en enkel parlör samt en kassett med en komprimerad kurs i det språk som talades på resmålet.
Något hundratal användbara fraser bara, som man kunde behöva i taxibilar, butiker och restauranger. Den idén tycker jag fortfarande är värd att realisera.

Vid presentationen för researrangören var även den nye ägaren med. Han såg så nöjd ut som om han hade fött varenda glänsande idé alldeles själv.
Han vände sig till sina chefer, som däremot såg ut att vara allt annat än imponerade.

”Allt det där är tyvärr exempel på skåpmat som både vi och våra konkurrenter redan har prövat utan större framgång”, sa reklamchefen med ett beklagande tonfall. Hans kolleger instämde och sedan började de kivas lite om hur många år sedan det var man hade misslyckats med den där idén, och den där, och den där… Och hur den där konkurrenten stångat sin panna blodig en hel vintersäsong i ett helkorkat försök att genomföra just den idén.

”Men vårt förslag bygger ju trots allt på önskemål som resenärerna själva har framställt”, försökte jag. ”Jovisst”, sa reklamchefen tröstande, ”och det är just därför vi känner till dem så väl och vet precis hur lite eller mycket de verkligen betyder!”

Den nye ägaren tittade på chefen för det företag han så nyss hade köpt.
Denne sökte med blicken stöd hos sina medarbetare innan han sa till oss:

”Jag tycker att ni har gjort ett arbete som visar att ni är en duktig reklambyrå som dock saknar erfarenheter från vår bransch.
Idag samarbetar vi med en annan duktig byrå, som dessutom kan resebranschen utan och innan.
Det är ett samarbete som fungerar mycket bra och jag kan inte se något skäl att avbryta det.”

Där skulle historien vanligen ha slutat, men bara ett par dagar senare fick jag ett telefonsamtal från den nye ägaren.
”Du som är frilans är väl inte förhindrad att acceptera ett separat uppdrag från mig?”

Det här var lite mer än en samvetsfråga, för det var ju Gåsafars byrå som förmedlat kontakten mellan oss. Jag svarade därför:
”Om du har ett uppdrag som inte lämpar sig för byrån men som passar en ensam konsult, som jag, tror jag inte det möter något hinder.”

”Bra,” sa ägaren. ”Det här är ett uppdrag som jag tror är perfekt för en ensamvarg som du. Jag vill att du, för min räkning, skall kartlägga inställningen till mina och andra researrangörer.

Jag vill att du åker till Kanarieöarna i vinter och under 14 dagar intervjuar så många nordiska charterresenärer du kan.
Jag vill veta hur de upplever mina företag i förhållande till de andra. Samt vem de planerar att resa med, och varför, nästa gång de köper ett charterarrangemang.

Jag tvekade. Dels för att jag aldrig längtat till Gran Canaria och dels för att jag ansåg att en så begränsad enkät egentligen var ganska meningslös.

”Du vet naturligtvis att en så slumpartad intervjuserie saknar vetenskapligt värde”, sa jag.

”Det är inte vetenskap jag vill ha”, sa ägaren. ”Jag vill ha spontana svar på ett litet antal frågor, bara för att få en fingerspitzgefühl som visar om vi är på rätt väg eller inte. Jag kan ju knappast göra en stor, statistiskt säkerställd undersökning utan att berätta det för mina medarbetare och det vill jag av flera skäl inte göra.

Jag tänkte mig att ditt arbete skulle vara helt inkognito och jag skulle betrakta det som en ren väntjänst.”
”Låt mig tänka på det några dagar,” sa jag och lovade att ringa honom snart igen.

När jag funderat på erbjudandet ett par dagar var mitt största problem att han ville hålla den här lilla kartläggningen så hemlig. Vilka var skälen till detta, och hur skulle han använda den information han fick om jag accepterade uppdraget?

När vi träffades första gången fick jag uppfattningen att han hyste tvivel om några av medarbetares kapacitet. Planerade han att använda ett eventuellt negativt resultat mot dem?
   ”Hur skall jag göra?”, frågade jag Elaine som svarade snabbt.

”Ställ krav!”, sa hon. ”Begär att du själv skall få formulera eller åtminstone godkänna frågorna och framför allt att du ska ha vetorätt när det gäller hur svaren får användas.”
Jag blev alldeles paff.
”Det kan jag väl inte göra”, sa jag fegt.
”Strunt i att åka då”, sa Elaine.

Två dagar senare ringde jag ägaren.
” Min första fråga är om du kan berätta varför du inte vill informera dina medarbetare om den här enkäten”, sa jag. Han var tyst en stund och sa sedan: ”Det vill jag helst avstå från”.

”I så fall måste jag ställa som villkor, att du inte får använda svaren på ett sätt som jag inte kan acceptera” sa jag med darrande stämma, övertygad om att jag i det ögonblicket förlorat uppdraget.
”Självklart”, sa han, tydligt lättad! ”Låt oss nu träffas så fort som möjligt och enas om vilka arrangörer som är viktigast och vilka frågor vi skall ställa!”

Hoppsan!
Jag som alltid påstått att det inte finns några ärorika andraplaceringar i vår bransch. Nu skulle jag, mitt i smällkalla vintern få åka till ett populärt badresemål och få betalt för att vandra i solen, bo bra, äta gott!

Att dessutom få intervjua nordiska resenärer om deras önskemål och erfarenheter skulle ju, som extra bonus, ge mig en hel del av de kunskaper som skulle göra att vi stod bättre rustade nästa gång vi fick chansen att samarbeta med en researrangör. Visst var det märkvärdigt lik en silvermedalj?!

När jag ett par dagar senare träffade ägaren var han väl förberedd och mycket målmedveten.
”Om du inte har något att ivända vill jag välja vilken arrangör du åker till Gran Canaria med", sa han. "Jag har också listat de arrangörer jag är särskilt intresserad av och så har jag sammanställt elva frågor jag tror täcker in det jag vill veta."

 Det där var ju frågor vi skulle enas om, tänkte jag, men sa bara:
     ”Bara elva frågor”, och tänkte på de jättelika frågeformulär som karaktäriserat de flesta undersökningar jag sett. ”Är inte det i minsta laget?”

”Jag har alltid föredragit kvalitet före kvantitet”, log ägaren. ”Och nog är väl det dubbla antalet bra intervjuer bättre än halva antalet dåliga?”

”Naturligtvis, men...” sa jag men avbröts av ägaren som sa:
    ”Kanske skulle jag berätta vad jag vill åstadkomma, och du läsa frågorna, innan vi diskuterar dem ytterligare?”

Touche.
Där satt jag som en grinig barnunge och opponerade mig mot någonting som jag inte kände till.

”Naturligtvis!”, sa jag.

Han tittade på mig under tystnad innan han fortsatte:
”Vi har, som du vet, köpt ett lönsamt och till synes välskött företag som passar väl in i vår bild av hur vi bör se ut i framtiden. Det företaget har en stark och erfaren ledningsgrupp som vi vill ha kvar.

Vi har också idéer om en del förändringar som vi vill genomföra, men vi saknar en del kunskaper som skulle kunna ge våra planer större tyngd. Det rör sig i huvudsak om två områden, produktutbud och konkurrensmodell. Samtliga elva frågor syftar endast till att vägleda oss när det gäller utvecklingen av dessa områden.”

Han räckte mig en mapp som jag gissade innehöll frågorna. Utan att öppna den sa jag:
”Hur kommer det sig att du inte vänder dig till ett etablerat undersökningsföretag, särskilt om du fäster så stor vikt vid svaren på de här frågorna?”

Nu log han stort.
     ”Tro mig, vi har talat med flera av de mest renommerade! Gemensamt för dem är att de vill göra en väsentligt större enkät, att de inte vill använda våra frågor, och att deras offerter slutar på sexsiffriga belopp trots att vi påpekat att vi vill göra analysen själva.”

Han sträckte sig över bordet och öppnade mappen som låg framför mig.
”Vi nöjer oss med att få rättvisande svar på de här elva frågorna”, sa han och räckte mig den öppnade mappen. Jag läste de elva frågorna två gånger under tystnad.

Intervjuunderökningar tillhör vardagen i branschen så jag saknade inte erfarenhet.
     Jag föreställde mig hur jag vankade omkring på Gran Canaria och ställde dessa frågor till människor på stränder, hotell och gatuserveringar.
     Jag försökte simulera svar, för att få en teoretisk uppfattning om hur de skulle kunna hjälpa min uppdragsgivare att skapa trovärdiga förslag till strategiska förändringar.

Ägaren satt tyst, tålmodigt väntande på min kommentar.

Spontant ville jag säga att den här lilla enkäten var den bästa jag någonsin sett. Frågorna var distinkta och målmedvetna och det fanns inte ett otydligt eller ledande ord att reta sig på.

Jag hade aldrig kunnat formulera mig så precist. 

Men jag ville inte fjäska och tyckte heller inte att min kunskapsnivå var hög nog för att ge mitt beröm något värde. Istället sa jag:

”Hur kommer det sig att du ber just mig göra det här jobbet? Jag är ju copywriter, inte marknadsundersökare.”

Nu lät han nästan irriterad.

”Men, det är ju det som är grejen! Det är ju människor som du såna här undersökningar hamnar hos!
     Det är ju du som skall ställa upp på analysen, och använda den som grund för vettiga, kreativa förslag.
     Om du tror på att de här frågorna, i stort sett, kan ge oss de svar vi behöver så tror jag att vi kan strunta i att gå omvägen via en 'vetenskapligt underbyggd undersökning' ”.

Det var hans ord, inte mina.                                                                                 Men faktum var att jag höll med honom

”Du kommer att få en lista på de arrangörer vars resenärer vi vill att du skall intervjua, samt de hotell, restauranger, serveringar och stränder där du har stor chans att träffa de intervjupersoner vi vill nå”, fortsatte ägaren. ” Gå igenom den noga och återkom till mig om det är något du vill ändra. På stränder och uteserveringar skyltar skrattretande många vem de reser med- kolla bara de kläder, kassar och andra prylar som gör dem till vandrande reklampelare.

Jag godkänner om du genomför 10 intervjuer om dagen, hoppas på femton och blir överförtjust för allt däröver.

Jag tror att du bör vara ungefär en vecka i Las Palmas och resten av tiden i trakterna kring San Augustine och Playa Ingles.

Resa, logi och lagstadgat traktamente debiterar du förstås på mej.

Be arrangören du reser med fixa en hyrbil för den tiden du inte är i Las Palmas,i staden är bilen bara en belastning. Alla "kostnader" för arbetet får du också ersättning för i efterskott, plus en vettig timersättning.

Köp gärna en längre resa om du vill, men jag betalar bara de första två veckorna.  Överens?”

Tro katten att vi var överens!

forts följer