Med en våldsam fart reser vi och framför oss ligger hela universum och väntar. Vad som döljer sig mellan stjärnor och planeter är det ingen av oss som riktigt känner till, lika lite som vilka tankar som kommer att fortplantas i våra hjärnor härnäst.

Vår resa är en pilgrimsfärd i rymden där solen aldrig går ner. Vi reser för att förstå att vi inte är några gudar, hur gärna vi än önskar att vi vore det. För gudarna skulle aldrig rasera sitt eget tempel, skövla sina tillgångar eller låta sina bröder och systrar hungra och törsta. Våra liv är bara en enstaka händelse bland miljoner andra i evigheten och vi är lika blinda som nyfödda kattungar som söker tryggheten hos sin mor.

Vår resa går mot mitten för endast där kan vi bli fria då vi vänder våra blinda ögon inåt, mot oss själva. Och bara de som når fram kan öppna sina ögon och se hur små våra egna bekymmer i världen är, hur lätt det är att förlora markkontakten och bara sväva ut i oväsentligheter.

Det är när vi når fram till mitten av vår kärna som vi kan se att vår planet är vår gemensamma farkost. Kanske är det först när resan är slut och vi landar med båda våra fötter på jorden som vi kan bli gudar och se Jorden utifrån. Det är först då vi kan inse att universum bara är en småsten i gruset i en annan värld.