Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Manodefensiv

Prolog:
Jag kommer nog tillbaka,
stora du.


Kapitel 1:
I mina minnens
sista utposter
har jag tagit min tillflykt,
i ett korståg att segra
över allt jag inte glömt.

Mellan lögner och liv
i murarnas sprickor
sår jag alla
mina glömda löften.


Kapitel 2:
I faggorna vid stigen
längsmed tjärnen,
vägen in i mig själv,
ruvar ugglor vaksamt
över mörkret
vattnet
granriset.

Mitt näst sista spel
jag var Ariel i Stormen,
jag var bortkommen i tiden,
jag var katten bland hermeliner.
Det var en besynnerlig teater.


Kapitel 3:
Du, ett annat du den här gången, ligger
mitt framför mig
och mina elva sinnen
trumpetar av sorg.
Fast du ligger där så länge,
så länge,
så länge.

En katt smyger
runt bakvattnen,
katten föder drömmar,
som ljus föder hudcancer.
Och sommar föder tårar i kanalen.

Med den suckande sydvästan
kommer havet rullande in
framför mina fötter
Kanalen fick ett utlopp
- bröt ihop.



Kapitel 4:
En mycket ensammare båt
än jag kan föreställa mig,
ber mig nästan som en viskning
att följa med.


Kapitel 5:
Jag letar efter Lisa,
lisa, lisa,
jag ror ut på vattensvarta nätter.
Länge, så länge, ro lisa,
så långt borta.

Numera spelar jag högst
tveksamma spel, endast.

Döden tänker jag
som en sten i bagaget,
livet blir mest myller,
fladder åt olika
håll och inriktningar.


Kapitel 6:
Ibland slås jag av sakers
vulgära oviktighet,
hur vi än försöker berättiga
med att grina och hulka.

Så hugger jag min värja
i svagheterna jag har
och förtränger det sista uns
som ens påminde mig
om mig själv.


Kapitel 7:
Ibland doppar jag fötterna
i vattendraget
och munnen smakar
såsom jag minns det av blod.

Aska till aska
och så ska det vara
allt är av kol förenat.
I ett avlägset nära
hör jag en stormklocka slå.


Kapitel 9:
Här fanns inga gudar
här fanns ingen tro.

Tårarna pockar sig på
i mina näsborrar igen
och jag behöver tio djupa hinkar
om jag någonsin ska få med dem hem.

Ett moln seglar sakta över himlen.
Imorgon
ska jag virka
nattgammal is
och lägga över viken
där ekan lämnats bar.

Epilog:
Du kan väl säga till
om du vill fika,
var inte
så långt borta.


Fri vers av August L S
Läst 1582 gånger och applåderad av 19 personer
Utvald text
Publicerad 2007-07-03 15:22



Bookmark and Share

  lodjuret/seglare VIP
'Manodefensiv' är en mye go titel på en något utsatt text, skönt dock att den är indelad i kapitel så den inte blir för mastig att läsa, ta in.
2011-09-14

  Elin Katten Lo VIP
Jag skulle kunna analysera sönder den här, skriva en avhandling och sedan printa den. Men, jag skippar. Räcker det med att jag säger: sjukt bra. Och lägger till: varför har jag inte läst dig tidigare? Shit.
2009-07-17

  aol
just bakom livets myller ligger döden i bagaget
så ruggigt bra
2008-12-29

  Mats Henricson
Suveränt och sorgesamt vemod !
2008-08-17

  a h de v
suverän. den tar av någon anl med mig till uppsala och kurser i historia i gamla lärosalar som luktar tunga böcker. där vill jag läsa den en gång till.
2008-06-05

  Araminta
väldigt bra, som ett personligt epos eller testamente
2007-09-30

  Sanchez VIP
intressant dikt
fint med kapitel och prolog och epilog

sjätte kapitlet är skitfint, stark och välformulerat men även i övrigt är det en stor dikt som man kan återkomma till flera gånger och läsa den lite hur som helst
2007-09-11

  Elin R
Bara början först, lysande. Efter tre stycken blir den lite mystisk och vag. Det kan bero på skogen, ugglorna och katten. Kanske fyller den vilsna känslan en funktion, för sedan kommer man ju till det klarare vattnet.

Kanalen fick ett utlopp,
bröt ihop.

och

Ibland slås jag av sakers
vulgära oviktighet,
hur vi än försöker berättiga
med att grina och hulka.

Jag förtjusas av dessa formuleringar och tror mig känna mig själv i den andra. Även om jag kanske inte förstår vad du menar. \"Nattendraget\" är ett vackert ord, såsom hela slutet förresten.
2007-07-04

  Rakel Lorner
Hjälp! Först vill jag bara skratta för jag tycker att Manodeffensiv är ett så otroligt roligt uttryck, men sen när jag läser vidare så är det inte lika roligt längre för det är en klockren titel på den rädsla eller vad det nu är som liksom stänger av något som skulle kunna bli väldigt fint men som känns väldigt sorgligt. det där blev kanske lite kryptiskt, men det är svårt att kommentera en sån här text utan att det blir för djupa hål i den. Jag tänker ändå lyfta fram:

Jag kommer nog tillbaka,
stora du.

Det är skönt att detta agg finns med i bröjan. Den ger en ton av styrka och hämnd. Det tröstar lite.

Döden tänkte jag
som en sten i bagaget,
och livet blev mest myller,
och fladder åt olika
håll och inriktningar.

Ibland slås jag av sakers
vulgära oviktighet,
hur vi än försöker berättiga
med att grina och hulka.

Jag tror starkt att dessa ritningar, konstateranden är en förutsättning för att byta plats på stenen och det fladdrande livet. Livet kan också väga hur tungt som helst och dra en rakt fram. Men då gäller det att man vet vad man talar om och det är inte så förbannat lätt.

Jag gillar flödet här! om saker som är viktiga, på riktigt.
2007-07-03
  > Nästa text
< Föregående

August L S
August L S