Kataklysmiska fraktaler
har tagit mångården
i fullaste besittning.
Ledsamheterna vilar temporärt
i grönmöglig sinnesfrid.

Jag vet att jag upplevt detta
någonstans i mediebruset.
Det var en sanning
bortom alla perspektiv,
ohörbar för ett blått öga,
osynlig för ett par blomkålsöron,
en typisk sanning – så länge den varade.

Kvadratisk synes mig den fraktalen,
huggormars avföda.
Elementarpartikeln går i motspinn,
och jag fattar ingenting.
Andas icke en stavelse
om porten till de andra världarna.
Både skakade och störda
flyr vi från mörkret
in i kataklysmernas kaos.
Fågeln i skyn,
den med den skarpa blicken,
vet vårt hemliga namn;
han har sett det skrivet
i livets och drömmarnas bok.
Ledsamheterna vakar envist
över våra provisoriska sanningar
utan att någonsin skifta perspektiv.

Så går nattens tysta osynlighet,
orgelpunkten av frihet,
i mångårdens mörka ljudkuliss över.
Bland kvarglömda verbalisationer
finner jag intet läckrare,
ty jag vet att sommaren är banal
och grönskan blott alltför självklar.
Intet är mig kärare än lärkans drill i skyn
och din mjölkvita dubbelplanet i vårnatten.

Fraktalerna dansar
på randen av en hotande kaoskataklysm.
Bara klockans kloka tickande
kan övertyga mig om tidens gång.
Vad övrigt är är stillhet
och månens ärrade anlete.