Alltmedan ljuset ännu glöder
Alltmedan en ynklig gnista av eld ännu har liv
Kan det tänkas

Alltmedan blosset ännu tär på veken
Alltmedan lågan ännu lyser till ledsyn
Är branden möjlig

Ett nyckfullt, lågande liv
Kan flamma eller falna
Såväl till gruvlig grämelse
Som till glädje och gamman

Och med ens kan glimten kvävas
En lång, ringlande stängel av det utsläcktas rök
Lämnar sin bränslestack,
Hastigt utebbande,
Försvinnande in i evigheten

Och om den kunde,
Skulle den då fråga:
Vem var Du, som blåste mig ut?