Jag minns det som igår
på lördag är det 15 år

i den trista sjukhussalen
där du hade lidit alla kvalen

vi satt där och spelade 4-mans whist
du sken upp, din sista tidsfrist

ditt skratt och ditt enorma hjärta
en stund utan eländig smärta

du gav så mycket kärlek till alla
fast du oftast själv brukade falla

du lös upp alla fester
med dina rörelser och gester

det fanns inte en man som inte blev förförd
din sprudlande glädje lämnade ingen oberörd

trots att du bara 49 var
medveten att inom 48 timmar far

till den sida där längtan bor
saknaden hos mig är så stor, så stor

kom, klappa min kind jag vill
jag vänder även andra sidan till

ofta har jag funderat på uppvaknad
egoistiskt stirrat, en grym saknad

dels för att mina barn har frågor
men mest för många slocknade lågor

på måndag är det torsdag för mig
det var då befrielsen kom till dig

du satte dig upp ur medvetslöshet
log, tog farväl & for till landet ingen vet

nu har du sällskap av många kära
som följt efter för att få vara nära

den mest generösa varelse världen skådat
och som alla andras liv har vårdat

allt som oftast saknas den hand så mjuk
för ibland blir jag så avundsjuk

Älskade, Mamma... det är inte lätt att nästan var ensam kvar
vara äldst, inte falla och inte ha dåliga dar

men, jag vill ju inte dra härifrån så fort
fast jag saknar att sitta med dig och spela kort


Kram // Hoppas att du spöar skiten ur dem !

Ps Hälsa alla, framförallt lillebror, Farmor o Farfar ds