Jag kom vilse, mer vilse ju längre jag gick
Och hittade snart inte hem
Och då jag frågat om Vägen sades det mig:

Vi vet inte var du är, men väl vart du kan gå;
Följ Signalsubstansen, där,
Genom snåren av aminosyra och hormon
Så når du småningom en stilla rastplats

Så jag hamnade här,
Efter vindlande vandring i adrenalinstormen,
På Paroxetintorget - en utkikspunkt i lugn och lä,
belagd med molekylstrukturformelns gatsten
Och här blev jag kvar
Här blev jag alltför länge kvar

Och berusade mig i serotonin-slentrianen;
Vaggades till ro av pillertrillarens taktfasta klirr,
En förment men falsk trygghet

Så vad nu? Då kontraktet sedan länge gått ut
Och jag måste, måste röra mig vidare,
Vart finner jag nu vägen tillbaka hem?

Utsikten från Paroxetintorget visar en knutpunkt
Av tänkbara val,
En färdplan dryftas med veteranerna på orten:

Följ bara Cipramilstigen rakt fram,
Tills du kommer till korsningen Sertralingatan,
Och passera sen genom Zoloftgången
Men undvik Benzoplan -
Det är en enkelriktad återvändsgränd
Se, här har du din karta. Remiss, kallas den

Åter på väg
Leder den rätt nu,
Leder den hem?