Se! Nu vrids tiden fram –
kugghjul för kugghjul
på vägen
som är det omänskligas.

Pendlars slag
och lods sjunkande i gravitationen.
Söndags svarta fåglar
flyger runt i det stora verket
utan att störa Tiden,
den tickar som en evig metronom
bortglömd av en forntids Musikmästare.

Kanske spelar någon dystra soli
på cello eller oboe,
eller på en flöjt av ben:
utanför de stora taktslagen
kan de aldrig komma.

Utanför Tiden
finns kanske svarta spöken
som lystet spanar in mot vårt Världsallt –
hit in kan de aldrig komma.
De kan yla mot sina egna månar,
aldrig mot vår.

I evig metronomtakt
hackar kugghjulen fram vårt Allt,
vår AllTid