Tiden som går in i ny fas

seglande över djupfrusen bas

in i gryningen

Frostiga tårar för evigt inrutade

i tidens era

jordens fåror börjar

så sakteliga krackelera

Överbliven stående utanför

i kylan

Den sista som får veta

Sanningen länge efter man tvingas leta

Sorgsenheten skapar sitt eget revir

när hjärtat skriker ut ångesten som blir

och någonstans i mitten skapar ledsenheten

nån sorts svaghet

mittemellan den lyckligaste av emotioner

länkad

förvirring