En dag stod den bara där på gården -
Mitt bland våra förment ombonade hem -
En väldig gapande container

Och den rev upp vår väl invanda trygghet,
Den lyfte på det lock vi trodde vi hade låst fast
Ljuset spreds åter över hörn och skrymslen,
Som så länge legat i ett förskonande töcken

Det var dags att städa
Det var dags att rensa

Plågsamma minnen trängde åter fram ur sina gömmor,
Insikterna om hur byken samlats på hög
Hur det ouppklarade trasslet förpassats till garderoberna
Utan att vi orkat göra något åt det
Ormbon av ängslan och oro - och frivilligt främlingskap

Så knuffades nu idyllen över ända;
Nu skulle det gömda släpas fram,
Och vi vred oss i plågor och inre kamp vid tanken

För vi ville inte se, att den Judas som smugit vid sidan
Och beställt denna beslutsamt tronande avskrädesbehållare
Kanske var vår räddare

Nu kunde det trasiga gallras ut,
Nu kunde de vissna plantorna ryckas upp,
Nu kunde vi äntligen befria oss från det som belamrat varje utgång

Vi orkade inte se det
För vi visste ju att vi själva skulle göra jobbet

Jag mindes plötsligt hur du sade, den där gången
Då vi promenerade i kvarteren och beundrade
De välskötta täpporna:
"Du anar inte vad som händer bakom de här vackra fasaderna!"
Du hade rätt. Och även jag vande mig, rättade in mig.

Och nu - nu hade tiden hunnit ifatt.
Nu stod den där -
Uppfordrande och sträng -
En väldig, gapande container