Förlåt mig mina tankar, mina tysta inre ord
Jag ber om tillgift för den lust man ej får känna,
Men jag fruktar att de bud jag följt har varit halm och jord
Och att de präntats med en världslig likes penna

Jag offrade av livet, i min tro att det var rätt
Jag tog ej för mig av det goda, fastän bjuden
Och jag har inte kostat på mig att bli lycklig eller mätt
Men min oro borrar gångar under huden

Det är någonting som fattas i min inre trädgårds hägn,
Trots planteringarna gapar det av tomhet
Där som solen skulle värma råder nu blott dis och regn
Ty jag försakade, i självpåtagen fromhet

Jag åker saknadens safari i min egen sjuka själ
Och hittar mångfaldigt av knopar och av härvor
En labyrint av stigar möts vid min akilleshäl:
Där ligger trygghetens och jagets kärl i skärvor

Tidens hårda vindar har nu skakat om och vänt
På allt det tänkta, som jag trodde att jag visste
Kan jag bringa reda bland de tankar som har brännt,
Kan jag återta den tro jag en gång miste?