"Ser du", säger Hoppet, "Är det inte vackert?
Är det inte som de gånger hon ler emot dig,
De där stunderna med glimtar av lycka?"

Det utebbande årets råa köld och mulna skyar
Får ett välkommet avbräck med solens gästspel,
Den rostbruna markens värme stiger som ånga
I rökiga slöjor kring höstfuktigt trä

Svårmodet svarar: "Jo, just glimtar är det.
Som då luckan i celldörren låses upp,
Och dagens matranson skyfflas in i en skål.
Ett kort och flyktigt ögonblick av lättnad
I oräkneliga dagars mörker."