Min själ har sagt sitt, utan att sätta punkt

Trodde tidigare att det handlade om självhävdelsen, men jag finner att för varje gång ett "varför?" landar i hjärtat omformuleras världen en aning. Det är med andra ord inte konstigt att ett visst bortfall av minnen och gamla kunskaper ekar i den pinsamma tystnaden där jag endast finner tomheten efter tidigare övertygelsers bortgång. Upptäcker att min kritik är påtaglig så väl som min övertygelse kring dess mänskliga värden som inte får skändas mer.

Själen har sagt sitt utan att sätta punkt

Och människorna talar på nytt, utan att vara själsfränder och tvångsälskare. De får  säga sin mening och jag är ett vittne, kanske är det inte så mycket mer än så, men ändå, själen rymmer ju gränslöshet utan vidare syften och motiv att återskapa den gamla världen. Jag har nu valt att blicka framåt och se dem alla i ögonen.