Dina berörande ord
hugger inte i sten
de hugger i hjärtat
som gjutits i
barndomens betong
hållfastbarhet,
jag vet hur det känns
att vara gjuten i cement

oförmågan att röra sig
rädslans vanmakt,
skräcken utsprungen
bakom trösklarna
som jag inte
vågade mig över
när tilliten brast

dina ord träffar likt
en förgiftad pil
med ett enda syfte,
att träffa målet
rätt in i såret

du är inte bara
en duktig poet
du är bärare av såren
där jag möter mig själv
och kan andas ut
i likhetens olikheter
är vi ändå två

tack för allt