när jag är bara några minuter gammal 
tittar jag med grumliga närsynta ögon
nyfiket på den som är min mor i det
här nya livet som jag valt att leva

vi hälsar ömsint på varandra, sträcker
ut våra själar och möts i oändlig kärlek

när jag är några veckor gammal
tränar jag på att kunna lyfta mitt huvud
en bit upp från underlaget, jag skaffar
mig långsamt den styrka jag behöver

något senare får jag styr på mina händer
och fötter - och de brukar smaka mums,
jag lär mig blixtsnabbt hur jag ska låta
för att få mina föräldrars uppmärksamhet

vi lär oss, både jag och mina föräldrar,
hur man ger och tar emot kärlek
vi växer av lyckan, vi växer tillsammans

jag lär mig sitta och krypa, jag drivs av
en stark längtan av att kunna stå, gå,
springa, hoppa, leka och njuta - jag härmar
ord och formar mitt nya språk tillsammans
med mina närmaste

den glädje som min själ känner är oändlig
jag tar varje tillfälle till skratt som jag
kan få - och det visar sig vara många

genom åren som följer lär jag mig i rask
takt en otrolig massa saker, ja - det
är så mycket jag lär mig, detta i att
vara människa och bo i en människokropp

jag blir expert på allt jag gör och jag är
självklart omåttligt stolt över alla mina
framgångar som givetvis föregicks
av mina misslyckanden -
men aldrig någonsin att jag gav upp

jag fick ju så mycket uppmuntran
jag fick ju så mycket kärlek
jag blev ju accepterad
och sedd

men - sen hände något, den tillåtande
uppmuntrande atmosfären ändrade skepnad
jag kände hur jag blev placerad i ett fack
som jag inte tilläts ta mig ur, allting stelnade
i en av andra förutbestämd form

jag tilläts inte längre utforska allt det
som gav sig till känna inom mig, det som
pockade och ville ut, det som ville leva
det fanns helt plötsligt förbud och outtalade
tabun, gränser och skyhöga murar

det visade sig att alla hade vetat om detta
sen långt tidigare - alla - utom jag
så jag blev tillsagd och nertryckt
avspisad och förnedrad - kränkt

oändligt lite av det jag kände inom mig
var nu tillåtet att utforska och jag kände
hur min kropp, min ande och min själ
förtvinade, dag för dag tog det som var
mitt absoluta sanna jag allt mindre plats

jag slutade att expandera
jag blev återhållsam
jag blev rädd

hur du känner igen mig?

det är mig du möter i kassan på Ica
det är mig du sitter bredvid på bussen
det är mig du trängs med på skolgården
det är mig du stångas med på tåget
det är mig du äter lunch med på jobbet
det är mig du umgås med som vän
det är mig du skålar med på krogen
det är mig du inleder ett förhållande med
det är mig du skaffar barn med

och så börjar allting om igen...