Altandörrarna till vårt rum stod vidöppna. Det förvånade oss inte lika mycket som att alla skåp och byrålådor också var öppna och att vår lilla batteriradio var försvunnen.
Vi hade haft inbrott!
Jag attackerade genast den lilla tidningsbunt som tjänat som kassaskåp för våra tillgångar och fann en ensam hundrapesetassedel som tjuvarna tydligen missat.
De hade också missat de tvåhundra pesetas som jag gömt i fruktskålen, trots att en gulnad äppleskrott visade att de fingrat även på den.

Trehundra pesetas.
Ungefär femton kronor.
Det var hela vårt kapital.
Jag kokade av vrede.

”Vi måste ta kontakt med resebyråns kontor”, sa Elaine praktiskt. ”De får hjälpa oss att anmäla inbrottet till polisen. Rör ingenting, här kan ju finnas fingeravtryck och spåren efter tänder i äppelskrotten kan kanske vara betydelsefulla!”
Våra kläder hade tydligen inte intresserat tjuvarna för de fanns kvar, även om större delen av dem nu låg på golvet. Min elektriska rakapparat, som legat i badrummet, var borta. Likaså en påbörjad flaska whiskey som vi köpt på flygplanet.
Vi stängde och reglade altandörrarna innan vi gav oss iväg till resebyråns kontor.

Vi välkomnades av en kvinnlig Blåskjorta som hette Annika. Hon lyssnade på vår historia, tänkte snabbt och agerade därefter:
”Jag följer med er till polisstationen och gör anmälan”, sa hon och konstaterade samtidigt att vägen dit passerade huset där det äldre paret vi lovat besöka bodde.
”Så kan ni passa på att ta en rain check på de där drinkarna”, sa hon leende.
Hennes påtagliga effektivitet erinrade mig om mamman som, när hon såg sin make sitta i soffan ock gäspa, sa till honom: ”När du ändå har munnen öppen kan du väl passa på att ropa in barnen!”

Den lilla polisstationen bemannades av en korpulent men i fyrtioårsåldern som svettades ymnigt. Han stönade besvärat när han vände sig från disken för att sätta ett förtryckt formulär i en gammal svart skrivmaskin av märket Remington. Elaine och jag berättade för Annika som översatte vårt lidandes historia till spanska och polisen knackade ner den, bokstav för bokstav med en hastighet som knappt ens kunde kallas snigelfart.
Annika läste igenom det skrivna som jag fick skriva under. Därefter gav hon oss en kopia av anmälan med orden:
”Det här pappret bör ni sända till ert försäkringsbolag för att få ersättning för det stulna. Räkna inte med att polisen kommer att bekymra sig, de har viktigare saker för sig.
Hon avbröts av den svettiga polismannen som bjöd på en lång spansk harang. Annika lyssnade tålmodigt och sa sedan:
”Han säger att han tror att det är städerskan som lämnat altandörrarna öppna.
Han vill därför att ni skall se till att hon inte gör det i fortsättningen. Det är tydligen lätt att ta sig till en takaltan som er via fastighetstaken och stölder som dessa begås ofta av unga grabbar som inte vågar bryta upp låsta dörrar.”
”Okej”, sa jag, ”vi skall tala med henne imorgon bitti! Men frågan är hur i all världen vi skall klara oss i fem hela dagar med bara 300 pesetas. Det räcker ju inte ens till måltidsdrycker.”
”Låt mig tala med min chef”, sa Annika. ”Det skall säkert ordna sig på något sätt.”

Tillbaka i vårt rum städade vi upp innan vi gav oss ut för att äta middag. Tidigare på dagen hade vi passerat en liten krog som hette La Nansa och som skyltade med vår researrangörs symbol. I dagsljus hade den verkat riktigt gemytlig men nu badade den i samma iskalla neonljus som restaurang Miami.
Menyn frestade med grillad kyckling eller sjötunga i apelsinsås. Vi valde det senare tillsammans med en flaska av husets vita vin. Knappt hade maten kommit till bordet förrän en leende brunbränd man nalkades oss.
”Elaine och Carl-Erik?”, frågade han och presenterade sig därefter som ICA:s representant, som jag vill minnas hette Åke i förnamn.
”Jag hörde att ni blivit bestulna på era pengar. Här är femhundra kronor som ni gärna får låna av mig tills ni hunnit få ut ersättning från ert försäkringsbolag! Hoppas nu att ni får en fortsatt trevlig vistelse i Sitges!”
Vi log och tackade och efter den händelsen smakade både sjötungan och vinet himmelskt.

När vi på hemvägen vandrade uppför Calle Mossen Felix hörde vi plötsligt hur någon ropade våra namn. Ropen kom inifrån Bodega Candelaria som var full av stimmande gäster. Nästan alla var engelsmän och det var vår nyfunne vän Jim som hade ropat.
”Kom in, kom in” trugade han, ”och var med i vår snöbollstävling!”
Snöbollstävling?!
I Sitges?!
”Snowball är en drink!”, förklarade Jim vars höga ansiktsfärg skvallrade om att han sannolikt låg bra till i tävlingen. Strax hade vi var sitt glas gul dryck i handen. Den smakade ungefär som utspädd äggtoddy och vi fick veta att den bestod av ägglikör och sockerdricka som dessutom spetsats med den spanska bananlikören Quarenta y tres.
Vi drack våra drinkar utom tävlan eftersom vi insåg att de andra redan hade ett oövervinneligt försprång. Vinnaren utropades strax före klockan elva. Det var en irländare som alla kallade ”Paddy” och som redan sov djupt med ett lyckligt leende på läpparna som bar tydliga spår av ägglikör.
Mycket talade för att han inte skulle le fullt så brett nästa morgon.