”Senora”, sa jag så mjukt jag kunde för att inte skrämma damen som väntade i trapphuset med ryggen åt mig.
    Hon vände inte på kroppen, bara en liten smula på huvudet, precis så mycket att hennes vänstra öga kunde se mig.
    ”Vill ni inte följa med mig upp”, sa jag på engelska men hon stod kvar som huggen i sten.
    
Uppenbarligen förstod hon ingen engelska och hon reagerade dessvärre lika lite när jag talade svenska.
    Jag försökte med gester att förklara, att hon kunde gå upp till vår lägenhet nu men hon stod envist kvar.
    Då tog jag mod till mig och gick närmare henne. Hennes vänsteröga följde mig när jag lutade mig fram och greppade skurhinkens handtag.
    Sedan gick jag långsamt uppför trappan med hinken i handen.
    Kvinnan stod kvar.

”Heter det inte avanti”, ropade Elaine som var kvar i lägenheten.
    ”Avanti, por favore”, sa jag lydigt trots att jag misstänkte att det var italienska.     Och minsann!
    Undret inträffade och kvinnan grep sina långborstar och dammdukar och följde mig uppför trappan.
    
Nu såg jag att hon var rejält gammal, troligen närmare åttio år, med ett ansikte så rynkigt att jag aldrig sett något liknande.
    

Hur skulle jag få denna rara lilla gumma att förstå vad som hänt och att hon aldrig mer fick lämna lägenheten med öppna altandörrar? Hon andades ansträngt bakom mig och jag hörde hur hennes slitna filttofflor kippade mot trappans sten.

Som ung och frisk man kände jag egentligen ett behov att säja till henne att strunta i vår lägenhet. Vår lilla städning kunde vi enkelt klara själv.
    Men samtidigt var det något som sade mig att det skulle vara en sårande förolämpning, att hon var avlönad för sitt arbete och säkerligen stolt över att fortfarande kunna bidra till sin, och kanske sin familjs, försörjning.

Elaine stod vid dörren och väntade med badkassen i famnen. Gumman log brett mot henne med en mun som föreföll fullständigt tandlös.

”Buenas dias” sa hon och banade sig sedan väg in i rummet.

Jag läste i min ungdom en mening som för evigt .stannat kvar i mitt minne:
    ”När Gustav den tredje kom in i rummet spred han omkring sig en frän odör.”
    Nu travesterade jag den meningen i huvudet, helt automatiskt:
    ”När vår städerska intog vår lägenhet spred hon omkring sig en doft av kanel och honung”.

För så var det!

Den söta lilla gumman som stod i begrepp att städa  vårt kärleksläger doftade som hon övernattat på kryddhyllan i ett konditori.
  

”Vad skall du säja för att få henne att förstå”, sa Elaine bekymrat.
    ”Ingen aning”, svarade jag men kom samtidigt att tänka på två ord som jag trodde mig komma ihåg, dels ifrån vänthallen på Centralstationen i Barcelona, dels ute på perrongen i anslutning till järnvägsspåren.
  

 I vänthallen tyckte jag mig komma ihåg att jag sett en text med lydelsen ”vietato fumare” vilket jag hoppades betydde ”rökning förbjuden” och att ”vietato” då skulle betyda ”förbjuden”. På perrongen hade jag sett ordet ”prohibidad” tillsammans med andra ord som förmodligen informerade om att man inte fick beträda järnvägsspåren – att ”prohibited” betyder ”förbjudet” på engelska visste jag ju!

Långt senare fick jag veta att ”vietato fumare” var italienska vilket kan förklara den stackars gummans oförstående ansiktsuttryck när jag slängde upp altandörrarna och gång på gång med dramatisk röst skanderade ordet ”vietato”.
 

”Försök med det där andra ordet”, sa Elaine tålmodigt samtidigt som hon försökte dölja den skrattlystnad som min patetiska pantomim väckte i henne.
    ”Prohibidad!”, vrålade jag alltså istället ,samtidigt som jag åter slet upp dörrarna.

Den stackars städerskan såg så vettskrämd ut som om hon väntade sig att generalissimus Franco själv skulle anlända när som helst, eskorterad av ett dussin skarpladdade representanter för Guardia Civil.
    
Nu fnissade Elaine ljudligt, dels för att hon inte kunde låta bli men lika mycket för att lugna den uppskrämda gumman.
    ”Vad fasen skall vi göra”, pep jag som kände paniken närma sig.
    ”Låt henne läsa kopian av polisrapporten”, sa Elaine nyktert, som om hon haft koll på lösningen hela tiden men bara väntat på ett bra tillfälle att återföra mig till ordningen.
    ”Briljant”, sa jag ödmjukt och letade genast fram aktstycket ifråga.

Den lilla gumman tittade beklagande på pappersarket där allting stod skrivet på vad som antagligen var ganska oklanderlig spanska.
    

Sedan skakade hon sorgset på huvudet. Det tog en stund innan jag förstod varför.
    Som så många andra i hennes generation kunde hon inte läsa.

”Nu då?”, fräste jag åt Elaine. ”Du som har alla svar, vad gör vi nu då?”
    ”Enkelt!”, sa Elaine. ”Du får naturligtvis läsa upp texten för henne!”
    ”Jag kan för höge farao ingen spanska!” sa jag vilket Elaine genast besvarade med: ”Nej, lilla gubben, men läsa kan du väl?”

Jag tror att det tog flera år innan hon vågade sig på att kalla mig ”lilla gubben” igen.
    Men jag läste naturligtvis lydigt upp polisrapporten för den rynkiga lilla gumman och från den dagen var aldrig altandörrarna öppna när vi kom hem.