I dag vandrar du ifrån mig
min vän, klipper det som bundit
samman

sakta, sakta vaknar
det som tagits in

Så ont, så skört
som brustna knoppar
har jag någonting
att längre hoppas

För vad är tiden, livet
utan dig...
var kan jag finna
meningen igen

Det onda, en skärande,
brännande låga
förtär inuti, så småningom
kanske härdar utanpå

Vad gör ytterligare ett skal
över brustna hjärtan
när har jag lidit tillräckligt
av alla helvetens kval

När solen går ner
vandrar dina steg mot väster
hur ska jag uthärda mer
när stjärnorna rivs ner från
himlafästet

När allt blev inget
finns jag då mer
lägger min tillit åt livet
nya frön kanske slår ut i vår

kanske inte...