Med oskyldiga ögon
som djupa brunnar
däruti drunknar
ditt hjärtas klang

Blir till krusningar
i din drömmande blick
för alla sorger
som tiden fick

Om inte blicken skådar
din inre sorgsenhet
så fylld av brustna hopp
blir hjärtats angelägenhet

För det som inte uttalades
var mödan väl värd
växte till förmögenhet
på din haltande färd

Med tusen sorger
sammanbundna
likt en begravningskrans
blir klagosången
bitterhetens blodade tand

För inte döljer natten
sitt mörka täcke
för det som är riktigt och sant