Icke utan möda förflyttar han sig
Gångstilen är klumpig, ovig
Stegen ansträngda och noga avvägda
Men han vet, att lindring nalkas

Det taktfast klickande ljudet,
Som av en kofösares ridsporrar,
Rimmar illa med de tunga men osäkra kliven
Då han linkar över regnvåt asfalt

Betongtrappan, backen vid parkeringen,
Den långa rakan av stenläggning,
Är något han måste kämpa sig igenom
En transportsträcka mot ett vilsamt avbräck

Ty då han besegrat kullen vid parkvägen
Uppenbarar sig en frusen gångstig
Där blankisen vägrat ge vika för tövädret;
En vådlig halkbana som alla undviker

Och med en flämtning av eufori
Skuttar han befriat ut på det glashala,
Skrider nu med lätthet där andra stupat,
Tryggt traskande, glidande med grace

...tills vägstumpen tagit slut
Och åter övergått i tinad, grå gatsten
Hans gångsteg blir åter vingliga, besvärade
Efter ett kort ögonblick av rörelsefrihet

Men visst var det värt det, tänker han,
Visst gav upplevelsen lön för hans möda
Han fick nu bemästra den retfulla isen
På broddarna han köpt på apoteket