Jag bäddar mig så skön
en bädd av mossa grön
vilar däruti tills livet må ha rönt...

varför inga under
i stängda hjärtan krönts

på bädd av mossa och mirakler
bland tusen fåglars sång
hör jag ljudet av skogens hjärta
slå för bortsvunna tiders gång

i gran skogen klämtar toner
för all tystad tid om hur
hon röjdes ut ur livet
blev instängd i en bur

ur det som för oss alla
var vårt enda hopp
vår enda bragd för livet
transformerad i vår kropp

avskiljd från vår källa
beskuren urmoderns band
växte den kosmiske fadern
och blev till blodad tand

nu är tiden kommen
när allt åter bli
en sammanlänkad helighet
en evig tidlös frid...

i varje mänskligt hjärta
stillas tårars längtan
själens harmoni finner åter
glömda toners melodi