hon dog igår för längesen.
Madeleine alltså.
Hennes kropp klarade inte tyngden.
Hennes andetag ...
är nu ett minne inom henne.
Hennes andetag ...
är allt jag vill ha.

Nu är hon här.
Vilse.
Eller hemma för första gången.

Hon kan allt,
ser allt,
känner allt.
Kan jag då kalla henne Gud?
Är det henne jag ska be mina kvällsböner till?
Nej.
Hon kan inte längre styra sig själv,
hur ska hon då kunna svara mina böner?



Hon kommer till mig ibland.
Det har hänt att jag vaknat tidigt, tidigt
av att hon skriker med hela hennes
väsen.
Det gör hon när hennes kropp blir påmind om tyngden
som stal hennes andetag.

I sex år fungerade hon.
I en evighet ska hon finnas.

Jag önskar henne andetag.
Hon kan få mina,
Eller i alla fall mitt sista.