När band huggs av
och inga nya trådar vävs
då natten slingrar sig likt
en utsvulten reptil runt
dina lemmar

när det enda du vet är
att du kommer att dö
just där och då

när universums alla stjärnor
slingar slant kring din existens
och kallsvettig vaknar upp

när marken rämnar under dina fötter
och himlens fästen brister...

är det då du inser vikten av balans?