Stirrar tomt ner i avgrunden, skymtar svar

Lutar mig över kanten, där många stått,

och betraktat synderna som de begått.

Och avgrunden mina minnen beslagtar

Vänder mig sakta om för att gå hem, då

en hand grep tag i min axel ganska hårt.

Han sa till mig; "Varför ska det vara svårt?"

Jag svarade; "Det måste inte vara så."

Med en iskall blick, såg han igenom mig.

Genomskådade alla ord jag nyss sa.

Höjde sin hand, med en blick som skrek "döda"

Jag slog fort bort handen han höll framför sig.

Skrek allt jag kunde; "Fan låt mig bara va!"

Dödade honom och lät blodet flöda.