Vi vandrade genom skogen på en stig som knappast fanns. Det var sen eftermiddag och solen stod ganska lågt. I små grupper tog vi oss framåt...ibland pratade vi men oftast så lät vi tystnaden tala till oss.

Så skymtades tipin bakom träden, som var målet med promenaden, platsen där vi skulle tillbringa natten. Alla muntra miner...alla trötta ben...men så glada att vi var framme.

Någon tände en eld som snart behövdes för att kunna se.
Jag tänkte då på hur vackra alla mina vänner såg ut i det mjuka skenet från brasan. Eller var det magin som svepte i luften och förtrollade min syn? Nä...mina vänner är vackra människor...men det ser man bäst när man inte tittar enbart på ytan.

Naturen bjöd oss på dofter och en hel rad av mystiska upplevelser. För det verkade ganska uppenbart att det fanns gott om väsen som vi inte kunde se. Några såg lyktmannen som vandrade över ängen intill skogsbrynet och älvorna dansade muntern omkring i diset.
Vi bjöd naturen på sång och glada skratt. Någon hade med sig en trumma och dess ljud svepte runt alla träd och lockade fram skuggorna.

Stämningen som skapades där...den natten...var så mäktigt vacker att jag kunde ta på den, så jag plockade en bit och andades in den till min själ i hopp om att den skulle bevaras och ge min själ ett blått skimmer.

Morgonen visade ingen hänsyn utan kom alldeles för tidigt. Det kändes lite sorgligt att packa ihop...släcka elden och tacka skogen för en härlig natt. Med tröttare steg än på vägen dit så gick tillbaka ut från skogen. Solen hade lagom stigit upp och fåglarna tittade yrvaket på det lämmeltåg av människor som gled fram i deras hem. Vi var tysta och våra steg hördes knappt.
Sista biten var en grusväg och det var då regnet kom...ett stilla sommar regn i en fortfarande solig morgon...dropparna glittrade på väg ner mot marken och jag sörjde att något så vackert hade ett så kort liv.
Ovanför skogen tornade en mäktig regnbåge fram. Jag stannade upp en stund...beundrade naturens mäktiga konstverk. Så la jag märke till att det blåa i regnbågen var lite extra blått denna morgon...jag sträckte fram min hand för att skymma solen lite så jag kunde titta ordentligt...och då såg jag det som jag hade hoppats på, min hand skimrade svagt i blått...hela armen och hela jag.
Jag hade lyckats äta en bit av blåmåne nattens magi...glad och nöjd gick jag vidare med en svagt blåskimrande själ.