Tidig vår, eller det känns så.

När jag till min stora fasa inser att jag har börjat tänka med det som jag har mellan mina ben.

Blir lite förskräckt, det här kan inte vara jag.

Tar och tar, tänker det här blir inget bra.
Men eftersom min kropp inte längre styrs av min hjärna, så fortsätter jag.

Långt inne, längst där bak, sitter mitt förnuft och min sans, skuggan av det som en gång var jag. Besvikna och förbannade.

De sticker mig i hjärtat och de drar i mitt hår, viskar åt mig.
Jag vägrar höra på.

Full av vad en del kallar synd och köttsliga begär, fortsätter min njutningsbara färd.

Är det, det här som kallas att vara fri?