Härskaren i ett fjärran land bestämde en dag att alla som ville leva där skulle tycka samma saker som han. Och då han märkte att många av hans undersåtar tyckte andra saker blev han mycket rädd. Tänk om de skulle avsätta honom som härskare, eller kanske flytta till andra länder och berätta för andra folk vad de tyckte om hans styre.

Härskaren kände att han måste se till att något sådant inte kunde ske. Han samlade kring sig trogna vasaller i alla rikets hörn, tjänare som kunde se till att andra människor följde hans lagar. Och han anställde en här av hårdföra knektar som drog omkring i landet för att leta rätt på dem som inte gillade honom. Och han tillsatte domstolar, och lät bygga många och stora fängelser, där han kunde sätta alla dem som vågade säga högt, att de inte tyckte som han. Den dag då härskaren dog, fortsatte vasallerna att kuva folket, ty de var rädda och ville behålla sin makt.

I länderna och rikena runtomkring fick människorna tycka vad de ville. Där visste man inte ens att människorna i den döde härskarens land hade det mycket svårt, för han och hans vasaller hade varit noga med att inga dåliga nyheter skulle kunna lämna landet.

Men då de hårda ledarna i landet en dag började döma människor till döden, var det en klok och lärd man som fick nog. Han skrev och berättade om vad som hände, och spred sina nyheter för vinden så att folken i de andra länderna fick veta det. Och hans namn och hans ansikte blev kända, och han sågs som en modig man, en hjälte för sitt folk. Så, då de hårda ledarna fängslade honom och dömde också honom till döden, hördes ett högt skri av ilska från världen runtomkring. Folken krävde att den kloke och modige mannen skulle släppas fri. Hans namn ropades och hans bild visades över hela jorden en lång tid, ända tills de hårda ledarna i landet inte vågade hålla honom fången längre.

Den kloke mannen släpptes fri och flyttade till ett av de andra länderna, där människor fick tycka vad de ville. Men hans nya vänner märkte att han inte var glad.
"Är du inte lycklig över att vi fick dig fri?" undrade de.
"Jo", svarade han, "Men jag sörjer alla dem jag kämpade för, och som nu har dött i mitt ställe... Varför ropade ni endast mitt namn, och visade endast min bild? Visste ni inte att vi var många som var dömda?"

"Jo, det visste vi", svarade vännerna, "men vi kände inte de andras namn, och hade aldrig sett deras ansikten..."