Ännu en provokation från Larz Gustafssons skrivbord.
Detta skrevs i augusti 1997.
Låt den oändliga debatten om mitt existensberättigande fortsätta.
Må alla ettriga pissmyror marschera oförtrutet på Kalle Ankas picknick.
Hej och hå, jungman Goebbles!
NÄR KNOPPARNA BRISTER
ska vi stå här i september
och se sommaren segla iväg
ta ett ögonblick i sänder
men planera för nästa steg?
jag vill stå här vid din sida
lika stolt som en tuareg
skriva, lida, kämpa, strida
och aldrig bli betraktad som feg
vi såg sommarmånader komma och gå
och en gryende insikt
jag kunde förstå
jag är inte en skugga av mitt forna jag
mitt forna jag finns inte i dag
ändå kommer inte det där märkliga lyftet
varför fjärmar jag mig från det verkliga syftet?
det är lätt att man blir bångstyrig, bitter och bister
fast man vet att det gör ont när knoppar brister
allting kommer upp till ytan
som jag i egen kraft förträngt
döden lurar där i grytan
där månget skepp ju ligger sänkt
är det sånt som kallas luttring
när slaggprodukter rensas bort?
jag som tyckte jag var duktig
förskansad i mitt fina fort
det är uppenbart för alla
att min förmenta präktighet
var ett torn som måste falla
som en bombad minaret
i ruinen sitter barnet
och har bara en sak kvar:
lyfta blicken upp mot himlen
börja ropa efter Far
vi ska stå här i september
vis av skadan står jag där
håller hårt i dina händer
ingenting får oss isär
gamar cirklar över husen
och vi hör hyenors skratt
men Han sa att vi är ljusen
mitt i syndens svarta natt
LARZ GUSTAFSSON 970820