Tiden flyr, och jag från den
Som fåglarna om hösten
Jag bjuder glömskan bli min vän;
Slår bort den inre rösten
En orörd ytas fagra glans,
Som stimulans
Som frälsarkrans
Blir gränsen mellan Nu och Se'n
Jag vältrar mig i trösten

Men ödestimmans tunga slag
Strax överröstar bruset
Säg, gjorde jag något bra idag,
Då jag gömde mig i ruset?
Fäst på pränt med skrift i guld
Syns, föga huld,
Min samvetsskuld
Nu sipprar ut all lättjans lag
Genom sprickorna i kruset