När hon skall till att gå och lägga sig för natten, efter att ha noga borstat sina tänder, tvättat sig en smula, bytt till nattlinne, spottat fluorsköljmedlet ur munnen och satt in bettskenan i munnen. Mitt i ledsnaden över hur ont det gör i kroppen och hur svårt det känns att somna så allena, utan någon kär liten vän att prata med före sömnens möjliga slöjor vilka skall skänka henne harmoni och lugn. Tappar hon upp några flaskor hett vatten och lägger på strategiska platser runt omkring sig i sängen. De sprider en härlig värme och gör henne gott, skänker åt henne ett inre lugn och hjälper sömnen så på traven. Då saknar hon inte längre lika mycket kärleken och närvaron från en annan levande individ bredvid sig att ha som ledsagare under nattens timmar och slutligen blir ögonen tunga, så tunga att hon får ro i all sin ensamhet.