Jag tittade mig i spegeln och såg en krigsförbryterska
Frågade henne hur hon kunde göra så illa

Hon var vacker nästan som en älva

Hennes svar satt långt inne stängda bakom ögonlocken
Hon tittade tillbaka på mig och menade att jag skulle söka igenom mig själv

Hon och jag
Jag och hon

Alltid skulle jag se henne när jag såg på mig själv

Hon kunde inte väl så länge jag inte tog bort masken och rannsakade det inre

Det var skrämmande att leva med en skadad bild av sig själv en skadad spegelbild

Jag undrade ofta hur jag skulle rasera demonen och få en liten växt att gro ur det krakelerade ansiktet

Fort gick jag förbi speglarna för att slippa se ett grimasserande vettlöst insjunket och skadat anlete

Slippa se mig själv när jag skadades

Men väggarna kala från spegling var inte bättre de var tomma fyrkantiga och påträngande

Jag var en organisk varelse intryckt i en kub av cellskräck

Med eller utan henne var jag alltid medveten hennes närvaro

Hon var min inre bild och utan spegling förvred sig figuren än värre hon skulle inte släppa mig jag var aldrig fri från mig själv

Så jag började lyssna på henne titta närmare undersöka sluta blunda för att hitta att under huden så fanns ett helt univesum outforskat hon hade bara visat mig vad som händer med en människa som slutar se igenom och ser det vackra hos sig själv

Hon förtvinar hon dör hon destruerar hon förstör och fri blir hon aldrig förrän hon accepterar och axlar ansvaret att stå upp för sig själv och bildar sig en uppfattning och ett agerande gentemot sin nästa som den bild av sig själv som man ser varje dag i en reflektion