(Jag kan låsa mitt lillfinger
genom att dra det bakåt)

Måste ha kontroll
aldrig mer ska det hända
att det händer igen
Nej, jag vill ju inte prata
om det
Vill inte vara
ett offer
En i statistiken

Och nej,
jag vill inte veta
vem hur var när
Vill inte berätta det heller
Vill aldrig mer tänka
på det
Så sluta påminna mig

För det som hände
var att jag hade på mig
skorna jag inte kunde springa i
för att det var första vårdagen (natten)
Och det var knappt ens natt
(Nej, det var inte ens mitt fel
Kan inte hjälpa att jag hade kjol,
och det kan jag inte ha mer
för jag äcklas av mina lår nu
Vill aldrig att ha något med dem att göra igen)
Och jag Johanna och Sara gick i förväg,
för de tyckte att parken var läskig

Ja, tänk om jag hade lyssnat på dem.

Och så plötsligt
för att gillar spänning,
sneddade jag över gräset
och det var inte ens helt mörkt
Men ändå

nerputtad,avsliten,skrikandes,våldtagen,gråtandes
och kan vi sluta prata om det nu?

Om hur jag trodde att jag skulle dö
och hur jag ville dö
och hur jag såg döden som människa
och han var ful
och inte ganska gammal, medelålders, ja, om jag var beredd
hade jag kunnat slå ner honom
för jag har ju hört allt det här innan.

Och hur det var helt blött på låret sen och det
vill jag inte tänka mer på,
kan vi prata om något annat?

Jaså, vill du veta mer?
Det är inte så mycket mer
Jag slutade andas och han tryckte mina händer bakåt
och det var kallt och blött och
när han var klar trodde jag att jag hade blivit reumatistisk
bara för att jag inte kunde röra händerna
Och de där rivmärkena i ansiktet,
nej det var faktiskt jag som gjorde dem.
Jag ville ju dö

Och hur jag aldrig ville att någon skulle se mig
när jag gick hem.
Hur jag var nära på att gå genom den mörka delen av parken
bara för att inte bli sedd
Vill du höra om det med?


Hur kunde jag vara så dum
att gå ensam genom parken med kjol?
(Jag var ju aldrig ensam, jag hade ju mitt lillfinger
som tröstande gick i baklås när jag såg hans kutande rygg springa iväg
mellan horisonten och tårarna)