Nedre halvan; tillägnnan en 'deltagare' i mitt/mina liv Tack! - början tillägnas annan, där lägger jag i träda, en bräda för språng för nästa heds sång och ekande vindar. Brevet III - kära vänner nära; Lära
om man delar sitt liv - "i vått och torrt" - mindre trevligt och trevligt, med en annan människa, ger delar, fragment och inte hel historia just på grund av att ingen helhet frågas om, ingen nyfikenhet mer än dom klassiska första 6 månadernas wowiga överdrivna men ändå söta förälskelse åhh-arna, kanske ej heller finns nån helhet att se, vem vet om min helhet är gångbar där i den andres helhet
sångbara nynningar genom efter vackert förförande wow
och jag gödde födde och närde av iver att veta och skapa trodde jag
...men ändå delar det som är viktigt att få ventilera, få prata omkring och få respons och spegling på - vänner brukar.. vädra och dryfta och lyssna och ha åsikter ja, om massa saker och speciellt om andra och om annat...
men om och inför varandra då? vart var intresset förborgat
i sorgen efter ett du som nu är ditt då
vart blev du av, du som lovade löften stora att släppa dig fri, så stå nu bi bredvid och se det går utför och uppför i alla banor binda slanor till härom trygga hjärtvrår en på tio av det där, när man är kär som livsmakapär med verktyg egna
om man delar sitt liv men en annan människa för att man har förtroende och tillit nog tillräckligt uppbyggt och känner att man faktiskt kan unna sig att även dela med sig av det allra mest hemliga men får en bedömning på flera års samtal tillbaka och inte ens kronologiskt, och sen få bedömningen ihopsatt med ett perspektiv som är helt förvridet och egentolkat utifrån egna negativa erfarenheter
alltså en personlig dom/åsikt/tro denna gång ut i det fria
men jag i den formen
Kaa, Sir Väs och en värmande boa
Istället för en privat dialog med tankar tyck och eventuella råd eller bara ett öra
men i tysthet i skymundanantecknat fakta och egna hårda värderingar upplästa vid nästa fest oavsett omgivning "är det nåt du behöver hjälp med?" eller "ok, jag lyssnar men du vet vad jag tycker" eller
"ok det räcker nu!"
vad enkelt det vore att kalla det missförstånd
dessutom i förevändning av att vänskapen eller förhållandet ej kan hållas kvar för att den som delat sitt liv anses behöva stöttning och den som lyssnat på alla förtroenden inte orkar stötta mer, som det då har antagits utan att ens undra, eller se den vännen må dåligt när egentligen förtroendet är menat som bollplank och chanser till egna initiativ att forma en vänskap på längre sikt
är tystnaden bättre mån tro, är tystnaden bättre
behöva ha stöttning - när syftet med att berätta sitt liv i samlade glimtar - är att ventilera för att kunna sortera intryck och höra om eventuella liknande upplevelser och få fler synvinklar och bättre perspektiv på sitt eget och samtidigt stötta i den andres nu
vad svårt det vore
att må dåligt i egen omedveten vetskap/ovetskap ovanpå det som då är, för att alltid vara där som ett öra - en tro som som bevisar att ingenting tagits som det sagts utan gjorts egen bedömning på en egen hiskelig saga med monster som lånta av en mothårshin vad tyst det vore
dessutom läsa offentligt ett hejdå, utformat som kärleksfullt brev med en önskan om fortsatt lycka och välmenad kärlek om än varmt, inget ont är liksom tilliten borta sista spiken i kistan slagen i sank
för det var inte så, inte så
offentligöra en annans förtroende - avsked per skyddad poesi fullt möjligt att tyda personlig relation i. i form av ett tycka synd om som man aldrig ens bett om för det som varit är inte som det trotts och den ena har det inte värre än den andra när allt ska till bokfört om jämfört ska ske
och endast då sätter sig objektiviteten ner för att se
så för mig är det helt och fullt oförståeligt; fakta saknas, jag är inte ens tilltalad, frågad eller förvarnad och trots mailad åsikt, och begärd åtgärd för att förhindra för mig och mina barn en eventuell kommande reaktion på denna så kallade poesi, så
total tystnad, och den tystnaden är av värsta slag för inget går att göra
en vänskap jag börjar tro enbart var för lyssnande på mitt livs förtroenden och ha nåt att göda sin status på; som andligt högtravande och kärleksfull
själv anser jag att kärlek är att se till att vänner mår bra genom att för det första tro på dom, och sen att låta dom vara sig själva utan att bedöma ur egna förvridna perspektiv och ur sina egna personliga erfarenheters ögon ej dra ur saker som ännu inte är färdiga för ljuset vägen är lång för små elaka monster
enklast är de stora mastodonterna en vän ska i mina ögon värderas som tillräckligt värdefull att ha tilliten till att kunna säga till när nåt konstigt känns, eller varför inte fråga hur det står till innan man gör egen tro till allas sanning
men alla vill inte ha den öppenheten, långt ifrån
vänskap är att ge och få, betrakta och acceptera, och framför allt låta vara privat - inte att i tystnad ta emot förtroenden och sen göra om i egen tolkning, och offentligt höja sin egen status med hjälp av det mer eller mindre påhittade ifrågasättningar som gjorts till stående fakta
klubbad säl är också klubbad ihjäl
en röd ros efter lindrar föga i liv före
tills förlåtelse sker än förr, och jag ber om förlåt för jag förstod inte heller
jag förstod inte de bål som tändes jag förstod inte röd som färgernas färg
ner i märg ska den nu, ner i märg
och ingen hör med källan nej ingen rör i redan för het gröt
fortfarande över kullarna
minns du ån vid gräskanten, vännen
finns inte ens en vilja till att förhindra en familjs framtida eventuella skada beroende på en sån handling, så anser inte jag att det är fråga om vänskap nej. inga hästar i horndal skulle kunna sparka i mig en sådan lögn.
för det gynnar bara en att avsluta nåt på så sätt
men jag drömmer än, vännen, jag drömmer än åter är vi där, som bröder
om jag själv har gjort något omedvetet som skulle kunna skada nån, och dessutom får reda på det så skulle jag åtgärda det om det ombads, om mitt eget fel och även om i god tro, så fort som möjligt och utan att blinka. dessutom be om ursäkt för att jag trott som jag trott.
och tiderna är inte annorlunda nu - vi är ännu bara sju, min bror
om jag nu ens skulle kunna anse mig kalla mig vän, även göra framtid möjlig
så vänskap - visst tacka för det att den är i anden levande, endast, iom att inget görs här nere för dess fortsatta existens
så nej, med en knytnäve i altaret, nej det finns gränser även för överdriven snällhet
men i min värld finns ingen tid
i min värld finns du
stor *
/"Brorsan"
Fri vers
(Prosapoesi)
av
Pot Pourri
Läst 407 gånger och applåderad av 3 personer Publicerad 2010-08-10 03:44
|
Nästa text
Föregående Pot Pourri |