som ett fiskespö som kastas och sätter sig
i din mungipa och du skriker utan att tänka på att det är
likadant för fiskarna
bara att de inte kan skrika för deras lungor är inte
anpassade för skrikande
men de har ändå
ingen känsel i ansiktet eller något sånt var det.

som att sova på magen hela natten
du ville känna någons hud mot din
ville känna liv men det ändå som hände
var att det gjorde så ont att tänka att du slutade andas
för en sekund
eller så var det bara att
det gjorde ont att sova på magen.

som en livbåt
som skulle rädda livet på oss
men om det inte finns något
hav
där vi kraschar
vad spelar då båten för roll?

om vi är astronauter i rymden och rymdskeppet går sönder
och vi kommer dö och vi trycker oss mot fönstret
skriker mot jorden, säger
\"förlåt\"
för det sista vi sa var att vi snart kommer vara tillbaka och det var
bara ironiskt eller hur?

hela världen är ironisk
tycker jag

som en röd keps
när alla andra har blå
som att överleva alla eror i världshistorien och sucka
för att inget förvånar en längre
då är allt förlorat
skulle jag tro.

som att tänka på mig
sekunderna innan
döden eller kärleken och kanske fastna i det
det måste räknas, det måste synas någonstans
kanske i din öppna mun
som skriker
tyst och evigt

som en lögn
som en dröm
som en död
som en tår som en dikt.