Jävla förbannade unge skriker hon.
-Veckans dagar förihelvete!!!
Barnet gråter och hostar, svårt att andas.
Kinderna är röd-smällda, öronen känns nästan losslitna och håret bitvis bortslitet.
-Måste klara det. tänker barnet.
Barnet börjar darrigt på rösten, måndag,,, tisdag,,, onsdag,,,, lörellerfredagmenarjag, säger barnet snabbt.
Men det är FEL!
-TORSDAG FÖRIHELVETE SATANS JÄVLA INKOMPETENTA KLANTKALLE ÄR DU HELT JÄVLA DUM I HUVET UNGJÄVEL! VAFAAN SKULLE JAG FÅ DIIIG FÖR!!!

Barntet känner två starka händer, den ena runt knät, den andra runt armbågen...
Upp.
Först bakåt.
Stopp.
Sedan hastigt framåt.
Släpp.
Tyst och viktlöst...
Krasch in i det där vassa elementet.
Hinner känna blodsmaken från den spruckna läppen,
knakande ljud från kinden,
knaket ifrån nack-kotorna.
Så den egna lätta kroppsvikten mot golvet.
-Det brukar gå bra, tänker barnet.

-Hur lång tid är det kvar, innan jag blir stor?
Frågan ringer i öronen, som mörkret vadderar in medvetandet och sömnen kommer behagligt.