klockan har passerat
både dig och mig
det finns ingenstans att gå
baren är full
av trasigt folk, och vintern den knackar på
hon säger:
kan du inte sluta rimma
sluta spela dum och så

men jag hälsar på bartendern,
med en cigarett
inkilad bakom mitt öra
tisdag kväll
running up that hill, beställer fyra sexor till
jag säger:
ingen sa
att den här skiten
skulle vara lätt att döva




~




och jag är lika trasslig som du
lika
ledsen för vad som hänt:
det inre barnet bränt
och känslan
som anlänt
att vi inte är mer
än ett världsomspännande
jävla skämt




~



och på kvarnen smakar alltid min öl
av förlåtelse
och pojkarna
som pucklar på varandra utanför
visslar mellan
blodiga tandrader
sjunger, ber om förståelse

och längs medborgarplatsens mjuka asfalt
tränger taxibilar
in i trafiken
gör plånböckerna gravida
medan de transporterar
de levande liken
som kör sitt drograce
ner i beroendediken,
pustar ut sen
på söndagsfiken,
vilket jävla krig sen

och william säger
att han en dag
blir en stjärna
han brinner starkt som en fotoblixt
men är lika avliden inuti
som aniara
samma resa, mina vänner
samma svarta
ändlösa rymd
alla stjärnor på himlen, säger jag
är redan döda
men det tänds ett nytt liv i mörkret
i hålet
i mitt öga




~



och hon ber mig att sluta rimma ännu en gång
sådär som man ibland gör
jag säger: evighet är ett påhitt
den försvinner när man dör


och på söders höjder sjunker jag nu
och du med mig
jag hör orkestern spela som i ett skämt:
'närmare gud, till dig'


här har du sett dem
gå under
drunkna eller
bli galna,
här har du legat med
spegelbilder
som fått din egen glans
att falna,
och allt som blir kvar sen
långt efter efterfesten:
en sorts dikt
en menlös bikt,
och allt börjar om igen




~





dygnsrytmen
kommer tillbaka igen, säger: tjena
dig känner jag igen
har du inte varit här förr
slagit in samma dörr,




och jag dansar och ler
dansar
och ler


gode dam, jag ber

om jag somnar inatt

väck mig då aldrig mer