Där inne i skumrasket nånstans låg liket
man förklarade hur man tvättat och svept
min första gång i närheten av en död
rummet saknade ljusinsläpp
kunde inte se kroppen fastän den låg strax intill
koncentration
pejlande signaler om vad som förväntades
känslor pressade
tillbaka för etikettsprotokoll


Första gången vid en dödsbädd
sista mötet med en kär
sjukhuset
långa gångar fyllda av väntan
såg död ut redan då
kände mig illa till mods
känsla och förväntan
oförenliga
vanmakt över att mista
likt den storebror jag aldrig haft


Mörkret i hyddan gjorde mig yr
där var kvinnorna
där fanns barnen
mor och jag
– jag för att min färg höjde mig över könen
och jag tror för att mor ville ha sällskap –
döden hade hon tidigare mött
men aldrig här
aldrig i denna roll
krav på visande av tillbörlig aktning
därtill bibehållet anseende värdigt upphöjelsen

slutligen bars kistan ut
samling i ring
rensopad jord mellan mangoträd


Inombords
en saknad utan rum
sorg
på ett språk
som
nu så uppenbart
inte var mitt


Eftermiddagshettan hade legat tung
mörka moln
vind som tog i
sången brusade
syndafloden kom lös
allt blev vatten

hasta
graven vattenfylls
kista blir ett flytetyg
naturlagars protest mot döden
nedsänkandet

kalabalik medan kistan tyngs ned
och graven fylls igen
makaber
sista
färd


Regnet ger respit
till den som inte hemma hör
men likväl centrum är
för varje blick

tårar sköljas
döljas
för en vän
blandas ut
i frustande regn