I dag kan jag känna kristus lidande,
utan att vara högmodig,
på korset uthängd försakad
av människors rädsla

och när det kommer till kritan
är vi snara att döma
för hur många har inte blivit hängande
på korset för vår skull

och hur många predikningar gör vi inte
om hur andra bör leva, men infaller sällan
själva i ledet

den yttersta domen, min egen skärseld
är den smärta jag känner
när du drar din hand ifrån mig,
och ser hur hoppet grusas under mina fötter

för när inte längre hoppet bär,
vad ska då föra mig framåt,
när tron om oss har försakats

när manna har slutat falla från himlen,
likt begrusat stoft, när benen darrar likt löven
en blåsig dag och sorgen över det förlorade
har nått gränsen för vad som är möjligt

kan kärleken bära mig mot nya horisonter
eller jag för alltid förlorad i tanken om dig,
om oss och det vi skulle kunna vara?